Min nya blogg:
Ny blogg.
Hej alla vänner!
Jag har nu startat en ny blogg där jag inte är anonym längre. Dock är den lösenordsskyddad och får endast läsas av vänner, bekanta och bloggläsare som jag "känner" sedan innan. Så om ni vill ha adress och lösen till den nya bloggen så får ni skriva en kommentar med er mailadress och lite om vem ni är.
Må väl!
Jag har nu startat en ny blogg där jag inte är anonym längre. Dock är den lösenordsskyddad och får endast läsas av vänner, bekanta och bloggläsare som jag "känner" sedan innan. Så om ni vill ha adress och lösen till den nya bloggen så får ni skriva en kommentar med er mailadress och lite om vem ni är.
Må väl!
Livet efteråt, del 1.
Jag vet inte hur länge vi bodde på kvinnojuren, jag och mamma och min lilleberor. Jag vet att det var ett tag men dagarna flöt mest ihop som i en dimma. Dock kommer jag tydligt ihåg den dagen vi flyttade därifrån, då hade mamma äntligen fått en lägenhet. Det kändes bra att ha ett eget hem, etts tälle där man kunde vara trygg. Här behövde man inet vara rädd för att någon av de andra kvinnornas män skulle dyka upp, på kvinnjouren var det det ända som många pratade om. I vår lägenhet var det bara vi och våran räddsla, den räckte gott och väl att bära. Men konstigt nog var jag inte så rädd nu när vi bodde själva, jag var snarare glad över att få ha ett vanligt liv igen. Eller så vanligt som det nu kunde bli. Vi levde vid tidpunkten med skyddad identitet och på vår dörr stod det inget efternamn och vi fanns inte med i någon telefonkatalog. Jag och min bror fick till en början inte berätta för någon vart vi bodde men med tiden så fick vi ta hem kompisar och deras föräldrar visste om våran situation. Folk tyckte nog lite synd om mig. Jag själv kände dock små känslor av lycka sprida sig i min lilla kropp. Tänk att vi fick leka med mer än en leksak i taget till exempel, hade det hänt när vi levde med pappa så hade pappa förbjudit oss att leka alls på en vecka eller liknande. Det var så det brukade se ut. Men nu var det annorlunda.
Dock så fortsatte kampen, mamma drev den varje dag. Mellan mamma och pappa så skedde den mest emellan advokater och egentligen kom dom väl aldrig fram till någonting. Umgänge var inte aktuellt och att sälja ett hus tillsammans kunde de inte göra. Jag vet faktiskt inte hur mina föräldrar redde ut alla dessa problem men huset blev i alla fall sållt och en plan för umgänge upprättades längre fram i tiden. Men just nu fick vi inte ses och vi ville inte ses, jag var ju så glad att äntligen få slippa se honom! I sverige har dock alla barn rätt till sin mamma och pappa, en rättighet som vissa barn önskar att de faktiskt inte hade. Jag fick nämligen en klump i magen bara av att tänka på att vara själv med min pappa, jag var bara sju år men jag fattade redan då vad som skulle kunna hända. Antagligen hade jag fått blivit syndabock. Dock var detta ett framtida problem och för tillfället gällde det att vi kom på fötter igen och kunde bygga upp vårat liv. Mamma försökte skaffa hjälp för mig och min bror på BUP men då vi själva inte blivit slagna särskilt ofta tyckte inte dom att dte behövdes. De resonerade som att vi ändå skulle glömt våra upplevelser snart. Ändå sitter jag här idag, 15 år senare, och skriver om detta. Jag har aldrig glömt nånting, jag minns det kristallklart fortfarande.
Idag anser BUP att barn som står ut med våld i hemmet är lika mycket offer som den som blir slagen, det gör att de barn som utsätts idag har rätt att få hjälp och det kan säkert rädda många till ett bättre liv efter deras upplevelser. Jag tror i alal fall att jag hade levt ett annat liv om jag hade fått hjälp i tid, om jag hade fått prata ut med något, istället öfr att bli tillsagd att lagra allt i mig. Det har skapat ångest, depression och ett sjädestruktivt beteende hos mig. Det var först när jag kom upp i de övre tonåren som jag på egen hand skaffade hjälp och fick öppna upp mitt skal, det var otroligt jobbigt men numera kan jag betrackta mig själv som så läkt som man kan bli efter en sådan här uppväxt. Jag är inte bitter längre och jag är inte rädd. Jag skuldbelägger ingen för det inträffade. Det ända jag kan känna ibland är att jag är så ledsen över att allting blev som det blev. Att man inte kunde ha fått födas i en familj där allting var normalt. Men å andra sidan tjänar det ingenting till att tänka så heller, mina erfarenheter har ju på något vis gjort mig starkare. Och jag har nog blivit en bättre förälder själv, jag förstår ju verkligen hur barn tar skada av negativa saker omkring. Det blv folk av mig med. Men inte av min pappa. Han är nog Sveriges ensammaste man.
Dock så fortsatte kampen, mamma drev den varje dag. Mellan mamma och pappa så skedde den mest emellan advokater och egentligen kom dom väl aldrig fram till någonting. Umgänge var inte aktuellt och att sälja ett hus tillsammans kunde de inte göra. Jag vet faktiskt inte hur mina föräldrar redde ut alla dessa problem men huset blev i alla fall sållt och en plan för umgänge upprättades längre fram i tiden. Men just nu fick vi inte ses och vi ville inte ses, jag var ju så glad att äntligen få slippa se honom! I sverige har dock alla barn rätt till sin mamma och pappa, en rättighet som vissa barn önskar att de faktiskt inte hade. Jag fick nämligen en klump i magen bara av att tänka på att vara själv med min pappa, jag var bara sju år men jag fattade redan då vad som skulle kunna hända. Antagligen hade jag fått blivit syndabock. Dock var detta ett framtida problem och för tillfället gällde det att vi kom på fötter igen och kunde bygga upp vårat liv. Mamma försökte skaffa hjälp för mig och min bror på BUP men då vi själva inte blivit slagna särskilt ofta tyckte inte dom att dte behövdes. De resonerade som att vi ändå skulle glömt våra upplevelser snart. Ändå sitter jag här idag, 15 år senare, och skriver om detta. Jag har aldrig glömt nånting, jag minns det kristallklart fortfarande.
Idag anser BUP att barn som står ut med våld i hemmet är lika mycket offer som den som blir slagen, det gör att de barn som utsätts idag har rätt att få hjälp och det kan säkert rädda många till ett bättre liv efter deras upplevelser. Jag tror i alal fall att jag hade levt ett annat liv om jag hade fått hjälp i tid, om jag hade fått prata ut med något, istället öfr att bli tillsagd att lagra allt i mig. Det har skapat ångest, depression och ett sjädestruktivt beteende hos mig. Det var först när jag kom upp i de övre tonåren som jag på egen hand skaffade hjälp och fick öppna upp mitt skal, det var otroligt jobbigt men numera kan jag betrackta mig själv som så läkt som man kan bli efter en sådan här uppväxt. Jag är inte bitter längre och jag är inte rädd. Jag skuldbelägger ingen för det inträffade. Det ända jag kan känna ibland är att jag är så ledsen över att allting blev som det blev. Att man inte kunde ha fått födas i en familj där allting var normalt. Men å andra sidan tjänar det ingenting till att tänka så heller, mina erfarenheter har ju på något vis gjort mig starkare. Och jag har nog blivit en bättre förälder själv, jag förstår ju verkligen hur barn tar skada av negativa saker omkring. Det blv folk av mig med. Men inte av min pappa. Han är nog Sveriges ensammaste man.
Här sitter jag och min lillebror på balkongen i vår nya lägenhet. Tänk att få äta våfflor mes sylt och grädde utan att behöva vara rädd för att söla på kläderna! Det är en rättighet som alla barn borde ha men tyvärr är det inte så. Och idag tror jag att BUP faktiskt hade hållt med om att alla barn ska få kladda ner sig. Utan att vara livrädda för vad konsekvenserna kommer att bli.
Liten blir stor, fortare än man tror.
Livet och döden. Under loppet inom en timme så kommer jag ha skrivit om båda dessa ämnen. För idag är det nämligen en födelsedag vi firar hos oss. Vår minsta dotter fyller ett år idag, tiden har gått så fort! Och hon kryper, ställer sig mot saker och försöker samla mod till att släppa taget och gå av sig själv och pratar på på sitt egna språk. Nu kan hon säga "Mamma". Och för ett år sedan vid den här tiden så låg vi på BB och hon sa inte ett knyst, bara sov och ville amma lite mellanåt. Det faschinerar mig. Att jag har två perfekta, fina, och underbara barn, två små varelser som består av mitt kött och blod. Och att de blir större. Livet är så spännande i deras ögon och varje dag upptäcker de nya saker som händer eller som de kan göra. Jag älskar att vara mamma och att få ta del av detta och de som personer. Och idag har vi alltså en numera ettåring här hemma. Kalas för tjocka släkten hade vi igår då många ska resa bort nu under deras semestrar, det blev en lyckad tillställning med god mat och många fina presenter. Idag har vi firat själva, ätit lite tårta osm blev över och gett presenterna som vi själva köpt. Det har varit så mysigt men givetvis så slår alltid den där sentimentaliten till, jag kan inte förstå var alla dgar tar vägen och att mina flickor kan och gör så mycket! Jag är så stolt och lycklig. Så oerhört tacksam.
För ett år sedan låg vi här och myste, i en sjukhussäng på BB. Idag är du en stor tjej som det alltid är full fart på, du lär dig nya saker varje dag och du har blivit en egen liten personlighet. Vi är så glad att vi har dig, vår lillasyster och dotter. Grattis på födelsedagen, lilla stora du! Vi älskar dig så obeskrivligt mycket! Från första stund och nu för alltid.
Att förlora ett barn, att förlora sig själv.
Imorgon så ska min granne begravas, han som hoppade framför tåget. Mina föräldrar ska gå dit eftersom att de varit goda vänner med hans föräldrar under alla år som vi bott i husen bredvid varandra. Jag själv tänker inte gå och detta på grund av två anledningar. Den första är för att jag inte kände honom under de senaste åren. Vi lekte när vi var små men i tonåren så slutade man ju med sådant. Det hade känst som hyckelri eftersom jag inte kan gå dit och sörja och inte heller för att stötta hans föräldrar och syskon. Men tänker på honom gör jag ju givetvis, tycker fortfarande det känns så sjukt. Särskilt när mamma berättat om samtalen som hon har haft med hans föräldrar, när de berättat om hur han var och hur de hade setts dagen innan självmordet skedde. Så vansinnigt hur livet kan förändras från en dag till en annan. Att på bara några sekunder så kan hela ens tillvaro slås i spillror och aldrig bli sig lik igen. Och några veckor senare så står man i en kyrka med endast en liten urna framme vid altaret. Ja, det finns ju inte mycket kvar av en när man hoppat framför ett tåg. Inte ens en kropp att ta farväl av, inte en panna att pussa en sista gång. Mab blir bara lite aska i en vas. En gång levde man. Nu är man ingenting. Ingenting.
Och folk fortsätter att dö, det tar aldrig slut. Jag undrar vad det egentligen är som händer. På mitt extrajobb så träffar jag gamla människor som vissa är långt över nittio, många av dessa är oerhört pigga medan andra är så sjuka att de längtar efter att få dö. De ända de längtar efter är döden. Och så kommer beskeden hela tiden om dessa unga människor som dör i min närhet. Idag fick nämligen sambon ett samtal om att två killar i hans bekantskapskrets hade avlidit i en bilolycka igår morse. Nu var detta inte två nära vänner till min smabo men det är ändå killar som har vart i samma gäng och som han känt till under hela sitt liv. Båda under 25, båda alldeles för unga. Och jag blir bara så förbannat jävla ledsen när jag hör om detta, man börjar inse att det kan hända vem som helst när som helst. Imorgon kanske det är jag. Och visserligen är det sant att man inte ska gå runt och tänka så utan göra det bästa utav varje dag i sitt liv istället, men ändå så kan man inte förneka de tankar en plötslig och förtidig död sätter igång i ens hjärna. Jag är ung och frisk idag, jag har mina drömmar och mitt familjeliv. Livet är fan inte heligt. Ingenting är heligt. Och det är svårt att tro på gud när människor måste dö innan dom knappt har börjat leva.
Att förlora ett barn måste vara det hemskaste man kan uppleva, så tänker jag när jag höra om dessa unga människor. Förutom rädslan att detta kan hända mig eller min sambo eller någon kär vän så tänker jag på detta ur en föräldrasynpunkt. Att behöva begrava sitt barn är inte rättvist, det finns inget rätt i det hur man än vrider och vänder på saken. Och det skrämmer mig ännu mer än allt annat, att det ska hända mina barn någonting! Att jag en dag ska få beskedet att mitt barn begått självmord eller dödats i en bilolycka. Eller få ett besked om cancer och sedan se sitt barn tyna bort. Så maktlös man måste känna sig, så värdelöst livet måste upplevas. Jag får ångest bara när jag tänker på detta. Och annars är jag en människa som kan se de mest sjuka saker utan att bli särskilt berörd, jag är till exempel väldigt farschinerad av mord och krig och läser mycket om dessa två ämnen men inget kan mäta sig med känslan av att höra om alla dessa ungdomars död. Det har liksom inget spännande i sig, det har liksom inget man kan lära isg någonting om, det är inte som någonting som man kan avfärda som en film ungefär. Detta är på riktigt. Och det ända jag kan hoppas på är att det aldrig kommer bli en verklighet för mig. Vila i frid, killar. Vila i frid.
Och folk fortsätter att dö, det tar aldrig slut. Jag undrar vad det egentligen är som händer. På mitt extrajobb så träffar jag gamla människor som vissa är långt över nittio, många av dessa är oerhört pigga medan andra är så sjuka att de längtar efter att få dö. De ända de längtar efter är döden. Och så kommer beskeden hela tiden om dessa unga människor som dör i min närhet. Idag fick nämligen sambon ett samtal om att två killar i hans bekantskapskrets hade avlidit i en bilolycka igår morse. Nu var detta inte två nära vänner till min smabo men det är ändå killar som har vart i samma gäng och som han känt till under hela sitt liv. Båda under 25, båda alldeles för unga. Och jag blir bara så förbannat jävla ledsen när jag hör om detta, man börjar inse att det kan hända vem som helst när som helst. Imorgon kanske det är jag. Och visserligen är det sant att man inte ska gå runt och tänka så utan göra det bästa utav varje dag i sitt liv istället, men ändå så kan man inte förneka de tankar en plötslig och förtidig död sätter igång i ens hjärna. Jag är ung och frisk idag, jag har mina drömmar och mitt familjeliv. Livet är fan inte heligt. Ingenting är heligt. Och det är svårt att tro på gud när människor måste dö innan dom knappt har börjat leva.
Att förlora ett barn måste vara det hemskaste man kan uppleva, så tänker jag när jag höra om dessa unga människor. Förutom rädslan att detta kan hända mig eller min sambo eller någon kär vän så tänker jag på detta ur en föräldrasynpunkt. Att behöva begrava sitt barn är inte rättvist, det finns inget rätt i det hur man än vrider och vänder på saken. Och det skrämmer mig ännu mer än allt annat, att det ska hända mina barn någonting! Att jag en dag ska få beskedet att mitt barn begått självmord eller dödats i en bilolycka. Eller få ett besked om cancer och sedan se sitt barn tyna bort. Så maktlös man måste känna sig, så värdelöst livet måste upplevas. Jag får ångest bara när jag tänker på detta. Och annars är jag en människa som kan se de mest sjuka saker utan att bli särskilt berörd, jag är till exempel väldigt farschinerad av mord och krig och läser mycket om dessa två ämnen men inget kan mäta sig med känslan av att höra om alla dessa ungdomars död. Det har liksom inget spännande i sig, det har liksom inget man kan lära isg någonting om, det är inte som någonting som man kan avfärda som en film ungefär. Detta är på riktigt. Och det ända jag kan hoppas på är att det aldrig kommer bli en verklighet för mig. Vila i frid, killar. Vila i frid.
I bildform.
Har som känt inte uppdaterat på ett tag och det känns oerhört skönt att slippa leva med den pressen på att man ska göra det. Istället tittar jag in här då och då och konstaterar att jag nog kommer skriva mer när sommaren har dragit förbi. Men en liten uppdatering tänker jag ändå bjuda på och idag får det bli i bildform för jag har ingen lust att skriva en novell.
Under midsommarveckan var vi på avslutning på stora dotterns dagis, barnen sjöng och de var så duktiga! Vi fikade på gården och gav fröknarna presenter. När vi ses igen till hösterminen så kommer båda våra barn att gå på avdelningen. Så roligt att som syskon ha varandra och så skönt för oss som föräldrar att ha den vetskapen!
Midsommarafton var väldigt bra och rolig, precis som föregående år. Vi dansade runt stången och det var mest Eric Saade låtar vi sjöng. Stora dottern avgudar honom och har redan planerat för bröllop! Åt god mat gjorde vi också och när barnen hade somnat så plockade sambon fram gitarren och vi sjöng lite allsång. Mysigt, sommrigt och underbart!
Förra veckan fyllde sambon 23 år och sin födelsedag ville han fira på crossbanan, han kör varje tisdag och torsdag och det ville han göra även nu. Men vad han inte visste var att jag och barnen, svärföräldrarna samt hans syster med pojkvän skulle komma dit och ställa till med firande! Med oss hade vi bullar, kakor och saft och vi dukade upp fint på en filt. Första gången jag hade piknick på en crossbana, första gången jag firar någons födelsedag där också. Sambon blev glad och överraskad, solen sken och jag skulel också vilja fylla år på sommaren!
Vi har också hunnit med ett flertalet besök på Liseberg. Bland annat var vi där när Eric Saade hade en spelning, stora dottern var överlycklig och vi dansade och sjöng med! En annan dag var vi där med en av mina bästa vänner, jag och barnen och hon. Bor man nära kan man lika gärna gå där och barnen får ha lite kul, än att bara gå på stan och klämma in kidsen på ett cafe.
Shoppat har jag gjort en hel del, massa sommarkläder till hela familjen. Orkar inte ta kort på allt och visa i bloggen men alla vet ju vad Odd Molly innebär för att ta ett exempel. Barnen har bland annat fått matchande osmmarklänningar, perfekta till semestern på Mallis i agusti om det inte skulle bli så soligt i Svedala menar jag. Sambon fick bland annat lite skortor, oerhört snyggt tycker jag.
Vi har också hunnit med att vara på femtioårskalas där vi åt en massa mat, dansade och skrattade! JJ Da Silva var där som underhållare, pappa till Daniel och Carin Da Silva på fyran, och han var väldigt rolig så han både sjöng bra och var rapp i käften. Hoppas jag får en liknande överraskningsfest någon gång i framtiden då jag fyller jämt!
Sist men inte minst så har jag kommit igång ordentligt med träningen igen efter min operation, den känns fantastiskt att jag kan känna mina magmuskler! I kombination med träningen, som jag kör fyra- fem dagar i veckan, så har jag också återupptagit ett kostprogram. Räknar kalorier och håller koll, men inte på svälta-mig- sjävl-sätt. Jag känner mig bara taggad och målmedveten. Och ja, jag känner mig snygg i bikin för första gången! Jag var värd detta, det tycker jag faktiskt.
Midsommarafton är den nya 6 juni.
Idag är det midsommar och varje år funderar jag på varför vi inte firar den här dagens som vårt lands nationaldag istället för den 6 juni. Argumenten är många men framför allt så finns det inget svenskar än midsommar och inte helller är den fylld av politisk propaganda. Den är lliksom bara svensk. Och fredlig och trevlig. Vår nationaldag är istället förknippad med demonstrationer och klyftor mellan folket som bor i vårt land, nazisterna gormar på och politikerna klämmer in mångkulturella inslag i firandet. Allt har blivit en jävla soppa av bongotrummor, samba, rövslikande samt hofulla och våldsbenägna blöjnassar och sverigedemokrater utan sakliga argument. Ingenting är roligt och ingenting är trevligt, det är istället den dagen så vi är som mest olika. Det är också anledningen till att jag för längesedan har slutat lägga någon vikt vid nationaldagen, där också därför som jag har bildat mig uppfattningen om midsommarafton som vår nya nationaldag. För just den här dagen lägger ingen några politiska åsikter i, det är bara en gammal tradiotion som står sig. Vi är det ända landet som firar midsommar och således är det ju verkligen något speciellt och fint som vi har här i Sverige. Under den här dagen demonstrerar man inte för att slippa bli kallad rasist för att hissa flaggan och politikerna klämmer inte in "Små grodorna" på arabiska för att det ska vara sådär pretto-mångkulturellt. Den här dagen bara är. En dag för alla. En rolig dag. Här är det midsommarstång, god mat, roliga lekar och sånger, fest med nära och kära och hyllningen till sommaren som står i fokus. Och det tycker jag ska representera vårat land istället för en nationaldag som bara finns för att hylla den svenska flaggan. Midsommarafton är det svenskaste vi har, det ska vi vara stolta över! 6 juni är det samma som den 6 februari, en vanlig jäkla dag i allmenackan. Låt den passera förbi så kan vi skåla med en nubbe till sillen en dag som denna istället! Glad midsommar, mina kära läsare!
Så här såg det ut när vi firade midsommar förra året. Jag var höggravid men vi dansade, åt och hade jätteroligt! Hade förlossningen startat där och då så hade jag nog skrattat mig igenom det hela! I år blir det en favorit i repris med en massa folk hemme hos svärföräldrarna, men nu med två fantastiska barn som får vara med och fira!
Versace for HM.
Jag älskar Odd Molly och jag älskar HM's design samarbeten, i klädväg så skulle man kunna säga att det är så min kärlek ser ut. Därför blev jag grymt glad nu när jag fick se att HM's nästa smarbetspartner blir Versace, det kan ju inte bli annat än bra! Till skillnad från Lanvin-kollektionen som var en stor besvikelse, första gången jag inte köpt något alls. Men nu blickar vi framåt, känns inte lika hemskt med höst längre! Vilket designsamarbete för HM tycker ni har varit det bästa hittills?
I punktform.
Känner verkligen att det är dags att uppdatera bloggen men framför allt är det dags att jag skriver av mig. Men vart ska man börja egentligen när det finns så mycket som bubblar där inne? Jag får väl ta det i punktform kanske, alla sätt är bra utan de dåliga säger man ju. Och som sagt, mycket i huvudet nu. Det märks säkert också.
- I förrgår svängde vi hem till mamma och pappa en stund, eller numera är det ju bara mamma som bor där. De har ju fått huset sålt men flytten sker inte förrän i november. I alla fall så träffade jag på grannfamiljen vars son tog livet av sig för två veckor sedan nu. Jäklar vad dum, ynklig, klumpig, knäpp och nervös jag kände mig just i det läget när jag såg de i ögonen. Mamman gick dock snabbt in i huset, vi vinkade bara till varann. Men pappan var kvar ute, han grejade med bilen. Sonens bil dessutom. Vi hejjade på varann och sedan kom den där tystanden och jag visste inte hur jag skulle bete mig. Vad säger man, vad gör man? Det blev ingenting av någonting. Typ nån välmenande blick och sedan fortsatte han med bilen och vi gick in och tog en fika. Och så här i efterhand så tänker man ju såklart med rationellt och vet vad man skulle gjort. De vet ju att jag vet och jag kunde ju bara sagt att jag beklagade deras sorg, nästa gång jag ser dom så tänker jag i alla fall säga nått. Jag tror det hjälper dom mer än att folk låtsas som ingenting när de vet att man vet. Döden är svår. Även på avstånd.
- Man märker mer och mer av den här jäkla skiljsmässan mellan mamma och pappa, det blir liksom mer påtagligt ju mer tiden går. Man börjar förstå att det är verklighet, man börjar se konsekvenserna. Igår kommer till exempel pappa hem igen från Thailand, han åkte ner för två veckor sedan för att vara med sin nya tjej. Dock är jag glad att min pappa är så mycket lyckligare nu och att han ringer oftare och att vi har fått bättre kontakt. Det är precis som att han varit deprimerad men att han nu har blivit friks igen, det har blivit en förändrning men bara till det bättre. Mamma är nog lite sådär att ingenting får vara för bra, det måste alltid finnas något som är dåligt. Hon är ju jätteglad och lycklig med sin nya kille men ändå så finns det något annat att gnälla på. Men jag älskar henne och jag accepterar henne som hon är med både fel och brister. Jag tror allt blir bättre när de båda har flyttat och huset inte längre är deras, då blir allting ännu mer på riktigt. Då kommer de slutglitliga konsekvenserna. Och de tror jag blir goda.
- Jag tänker ofta på hur fruktansvärt tacksam och lycklig jag över min egen familj, alltså min sambo och mina två döttrar. Jag känner mig stolt över att jag har lyckats bygga upp det där som jag själv inte hade men jag käner också tacksamhet att jag har hittat en partner att göra detta med. Jag och min sambo är naturligtvis inget perfekt par, ibland kan vi vara som hund och katt. Men det finns liksom en grundtrygghet och stabilitet i vårat förhållande. Vi bråkar inte om små såker även om man kan bli irriterad på att tvättkorgen svämmer över och liknande ibland. Det känns liksom att det finns något starkare som håller ihop oss. Man ska aldrig säga aldrig men jag tror inte att vi är ett sådant där par som bara håller ihop för barnens skull, nu har vi ju visserligen inte att förhållande på tio år bakom oss men det känns liksom som att det kommer aldrig att bli sämre. Vi började ju med de svåraste förutsättningarna och allt som händer i framtiden kan bara bli bättre. Det har det ju blivit hela tiden!
- Ibland är jag ruskigt skadeglad, det låter hemskt men det är sant. Jag menar dock inte att jag skrattar åt andras olycka men jag kan inte låta bli att tänka att karma is a bitch sometimes. Till exmpel så var det en tjej som gick i samma ung mamma grupp som mig när jag väntade min första dotter, hon är tre år äldre och hon var aldrig sen med att läxa upp mig med små pikar här och där. Framför allt hackade hon på att jag och min smabo inte bodde ihop och sådär ännu, eftersom första barnet inte var planerat så var ju vår situation inte helt okomplicerad. Detta njöt hon av. Men så för några veckor sedan gick hon ut på Facebook att hon numera var singel och därmed inte ihop med sin unges pappa. Istället är det jag som är förlovad, tittar på hus och går i bröllopstankar. In your face, liksom! Kan tilllägga att jag såg klassens diva och populäraste samt elakste brud från högstadiet på stan för ett tag sedan också, tio kilo extra och en cigg i ena handen bar hon med sig. Inte så sexigt. Karma, karma.
- I övrigt så tycker jag att livet ändå är mer upp än ner, kanske därför att jag har lärt mig att stänga av vissa känslor. Jag har nämligen börjat strunta i det här med att försöka läka och hjälpa människor som jag ändå inte kan ändra på, istället går jag in och ger så mycket som av mig själv som jag vill utan att jag själv blir sårad. Jag lyssnar på andras problem, jag finns där och stöttar, men jag dränker mig inte i dom. Och jag tänker aldrig låta andras skit överskugga det som är bra i min värld. Till exempel så kan jag inte bära mina föräldrars sorg efter skiljsmässan längre. Det börjar kännas bra att säga nej, att ge sig själv till de som ger något tillbaks. Så alltså är det min familj, skolan och jobbet som dominerar mitt liv just nu. Och där emellan så har vi hunnit med en massa roliga saker också. Och fler roliga saker lär det bli den här sommaren, ska bli bättre på att uppdatera så att jag kan dela med mig utav glädjen. Och till sist: Livet är som en brustablett, det löser sig alltid!
We gotta hurry with no worry to get done today cause one of us i gonna die young.
Det känns som att folk dör som flugor just nu. Jo, faktiskt är det så jag upplever det. Nu är det inte direkt någon nära anhöriga till mig som har gått bort, mycket skit har jag upplevt i mitt liv men just det har jag varit förskonad ifrån, men det påverkar en ändå när anhörigas anhöriga dör. Min kompis kusin gick ju bort i cancer för 1,5 månad sedan, hon var bara 17 år och med sådant finns det ingen mening alls. Och när vi är inne på cancer så har samma besked drabbat en släktning på min smabos sida, han är ung och ungefär världens snällaste och trevligaste. Än så länge vet vi inte hur det kommer att gå för honom så det är bara att hålla tummarna. Cancerbeskeden har också drabbat min mammas två närmaste vänninnor, därför är mamma nu ännu mer frånvarande från oss som familj än innan. Den ena vänninans mamam dog ung i cancer förra veckan och den andra vännina har själv drabbats av bröstcancer som tydligen inte ser så bra ut. Och som grädde på moset så fick vi igår besked om att grannfamiljen hos min mamma och låtsaspappa drabbats av död och elände. Deras son, som är ett år äldre än mig, har nämligen avlidit. Han hoppade framför tåget för ett par dagar sedan. Det känns så himla sjukt att få reda på något sådant, det var nog det som chockade mig mest av alla dessa historier.
Jag skulle inte påstå att jag sörjer den här killen, men naturligtvis tänker jag på han och hanns familj. Vi har ändå bott grannar i så många år och jag och min bror lekte alltid med den här killen när vi var mindre. Våra pappor var vänner och de hjälpte alltid varandra med små bygg och trädgårdsjobb på varandras tomter. Grannsämja liksom. Och även om jag inte sett han särskilt ofta på den senaste tiden då jag flyttade hemifrån när jag var 18 så blir man som sagt berörd av detta öde. Mest av allt så får jag ångets av att tänka på vilket beslut han har tagit när han valde att ta sitt liv. Att hoppa framför ett tåg är så himla drastiskt och det är liksom nu eller aldrig och inte en chans att klara sig. Så jävla definitivt. Min kompis mormor tog livet av sig när vi gick i sexan och hon hade tagit piller och sedan lagt sig i badkaret, hon var alltså redan medvetslös när hon drunknade. Men grannkillen måste liksom ha bestämt sig när han såg tåget komma, ungefär sagt till sig själv att nu jävla gör jag det och sedan bara klivit rakt ut mot döden. Tycker att det är så hemskt, 23 år och hela livet framför sig. Hoppas himlen finns och att han kommer dit. Det är väl egentligen allt man kan säga när det egentligen inte finns något som man kan säga. Vila i frid, H.
Jag skulle inte påstå att jag sörjer den här killen, men naturligtvis tänker jag på han och hanns familj. Vi har ändå bott grannar i så många år och jag och min bror lekte alltid med den här killen när vi var mindre. Våra pappor var vänner och de hjälpte alltid varandra med små bygg och trädgårdsjobb på varandras tomter. Grannsämja liksom. Och även om jag inte sett han särskilt ofta på den senaste tiden då jag flyttade hemifrån när jag var 18 så blir man som sagt berörd av detta öde. Mest av allt så får jag ångets av att tänka på vilket beslut han har tagit när han valde att ta sitt liv. Att hoppa framför ett tåg är så himla drastiskt och det är liksom nu eller aldrig och inte en chans att klara sig. Så jävla definitivt. Min kompis mormor tog livet av sig när vi gick i sexan och hon hade tagit piller och sedan lagt sig i badkaret, hon var alltså redan medvetslös när hon drunknade. Men grannkillen måste liksom ha bestämt sig när han såg tåget komma, ungefär sagt till sig själv att nu jävla gör jag det och sedan bara klivit rakt ut mot döden. Tycker att det är så hemskt, 23 år och hela livet framför sig. Hoppas himlen finns och att han kommer dit. Det är väl egentligen allt man kan säga när det egentligen inte finns något som man kan säga. Vila i frid, H.
Hemklickat.
Gjorde en liten beställning på Nelly idag, inga kläder alls utan bara skönhetsprodukter. Som jag anade så kände jag ett behov av lite löshår efter gårdgaens klippning, jag måste ha tillgång till långt hår när jag behöver ksulle man kunna säga. Och mina clips här stämde inte överens med färgen på mitt hår och de var lite slitna så jag beställde ett stort stocke med löshår med clips på. Jag hoppas att det funkar för det känns ju oerhört härligt att bara ha ett träns att sätta i håret när man vill förlänga det. Tränset heter Jessica Simpsons Clip in och kostar 1199 kronor. Köpte också en concealer-palett från Wet n' wild som är väldigt bra för sitt låga pris på 49 kronor och även ett läppbalsam med plumping effekt åkte i varukorgen. Det kostade ynka 35 kronor men ska tydligen svida som tusan så läpparna svullnar upp a la Anna Anka. Vi får la se som man säger. Längtar efter mitt hår i alla fall.
Sallad.
Från äckliga sår till ett litet recept, här är det tvära kast. Men nu när jag har lite blogglust så ville jag gärna dela med mig utav världens enklaste men godaste sommarsallad. Den består endast av kokta färska rödbettor, smulad fetaost, hackade valnötter samt ruccolasallad och lite olivolja, salt och svartpeppar på. Helt himmelsk, den borde ni prova!
Status: Plastikoperation.
Jag har fått många frågor om hur det går med min plastikoperation, eller snarare hur livet efter den ser ut. Min status idag är att jag mår väldigt bra och kan rör mig som tidigare. Ända gången jag kan känna av att jag inte är riktigt som vanligt är när jag ska nysa eller hosta, då liksom drar det i magen och det beror ju givetvis på att mina maskuler är så starkt sammanfogade just nu. Jag har ju fått starkare magmuskler än vad jag hade innan jag ens blev gravid och det är ju tacksamt givetvis, jag kommer ju också vänja mig vid det med tiden, men det känns alltså lite konstigt nu och det är ju för att det också är lite svullet och dant där inne. Även utanpå är magen svullen men den har dock gått ner en hel del. Fast fortfarande så har jag min gördel på mig och nu har jag burit den i snart fyra veckor. Det är i fem veckor som jag ska ha på mig dugnet runt och efter dte är det fem veckor men halva dygnet som gäller. Nu när det är varmt ute så känns det skönt att snart bli av med den, det blir ganska svettigt och även om jag inte får sola mitt ärr så kan jag ju inte sola ens låren när jag har på den. Den går ju från låren upp till under brösten som jag tidgare berättat i ett inlägg. Det är alltså såhär läget ser ut just nu och jag kan tillägga att jag är så oerhört glad att jag har gjort den här operationen som bara kan jämföras med lyckan av att ha fått barn!
Men som jag också har berättat så har jag ju fått en liten komplikation efter operationen, sådant måste man ha i åtanke när man bestämmer sig för att göra en plastikoperation. Det som har hänt mig är att jag har fått en spricka i ärret som löper längs höft till höft i höjd med bikinilinjen. Ärret har alltså gått upp lite där som det kan göra när ett stygn släpper för tidigt, dessa sperickor kan man inte heller sy igen eftersom att då har redan kanterna på sprickan hårdnat. Ett ärr ska alltid sys när det är så färsk som möjligt så att säga. Därför går min behandling nu ut på att lägga om det eftersom att det läcker mycket sårvätska men jag ska också lufta de då jag kan eftersom att det hjälper såret att läka. Dock så hade inte såret gått ihop något alls på en veckas mellanrum så när jag var på kliniken förra veckan tog man en odling för att skicka på analys. Det kan vara att så att jag fått en mindre infektion och i så fall är det antibiotika osm blir aktuellt, detta får jag reda på på torsdag då jag har ännu ett återbesök. Men jag är positiv och jag är så nöjd med eftervården jag får, på ett eller annat vis löser ju sig detta och kliniken släpper inte iväg mig förrän både de och jag är nöjda över resultatet. Det känns skönt att vi eftersträvar samma resultat och att de vill att alla de tusenlapparna jag lagt på detta ska jag få valuta för.
Här är en bild på hur såret ser ut. Eftersom att jag själv är så skadad av mitt yrkesval så tycker jag attd et är lite spännande att följa med i läkningen och kroppens förmåga att återhämta sig. I verkligenheten är såret ca två centimeter stort. Kan tillgägga att det ser värre ut än vad det känns, därmed är jag också positiv och tror att läkningens nart ska återgå till det normala. Resten av ärret är helt läkt och ser väldigt fint ut, det är bara svullnaden som ska lägga sig. Sedan har jag en platt mage utan en gnutta fett!
Ett klipp och ett stänk färg.
Idag har jag varit och klippt mig samt färgat håret. Det hela blev ganska bra och jag betraktar mig som nöjd. Dock har jag alltid en enorm ångest när det är dags att besöka frisören, det värsta jag vet är att se hur mitt stackars hår sakta faller till marken. Jag är nämligen av uppfattningen att ett långt och fint hår är det vackraste man kan ha. Jag känner mig kvinnlig med långt hår och det är mitt viktigaste attribut. Men långt hår blir som sagt slitet och när man har så tjock hår som jag så är sommrarna inte roliga. Då måste det tunnas ut, idag gick hon igenom håret två gånger med kniv och sax. Men som sagt, jag blev nöjd. Visserligen är håret fem centimeter kortare än innan, dock är det inte slitet alls nu. Dessutom är det inte sådär tung heller och så är det numera färgat i en fin chokladbrun nyans. Och skulle det där suget av att ha långt hår slå till så har jag ju mitt löshår med clip on som kan fungera som en räddare i nöden. Och hår är ju trots allt bara hår och hår växer ju ut. Konstigt är det dock att det verkar växa fortare på benen än på huvudet. Det hade ju gärna fått vara tvärtom tycker jag. Och appråpå det här med att få håret att växa. Jag köpte sådana där tabletter i en hälsokostaffär en gång vid namn "Hårkontroll". Tyvärr glömde jag av dom efter någon vecka så jag såg aldrig något resultat. Någon utav er som vet om de funkar eller ej?
Hos min frisör idag så köpte jag en liten flaska med silkesdroppar, de kommer från CHI som är ett märke som jag inte testat tidigare. Men tydligen ska de vara bra och de luktar fantastiskt gott, tror mitt hår kommer att tacka mig. Flaskan kostade 220 för 50 ml och dropparna är tydligen dryga så produkten räcker länge.
Islatte och Ikea.
Och så var det lördag och helg igen, tiden går verkligen fort i min värld. Det kan ha sin fördel när man väntar på någonting som man längtat efter annars tycker jag mest att det är jobbigt eftersom att jag inte hinner med häften av det jag har tänkt mig ibland. Men veckan har ändå bjudit på en del mysiga dagar. I tisdags så gjorde jag som sagt min tatuering, nu är den helt läkt eftersom att den är så liten. Blev fint. Och i onsdags så hängde jag hela dagen med min sambos kusin, hon är en jättego tjej och vi två klickade bra redan de första gångerna som vi sågs eftersom att vi är så lika. Hon är ett år yngre än mig och studerar på annan ort, så man får passa på att umgås nu när hon är hemma över sommaren. Så i onsdags var jag först på återbesök på kliniken (tänker skriva mer om komplikationerna i ett annat inlägg) och sedan blev det shopping för hela slanten. Först var på ett köpcentrum i stan där vi kollade in princip alla klädbutiker som fanns, det är kul när man hittar någon som har samma intresse som en själv. Ha, ha,ha! Därefter blev det lunch bestående av egen mixad sallad med en islatte till, ett nytt ställe som hade öppnat som vi provade och var mycket nöjda med. Efter matuppladdningen blev det många timmar på Ikea, Chili och Jysk. Vårt hem har fått sig en make over och det blev så fint! Jag kan visa lite bilder en annan dag, för nu är det dags för helgfrukost!
